Vi är påt igen!

Ny resa, ny blogg.

Vår nya adress är usaigen.blogspot.com

XOXO

Hemma

...och längtar till nästa USA-resa.

Fisk på västkusten

Efter en dag av fiskande och inhandlande av kryddor, örter och allehanda saker som kan förhöja smaken på några nyfångande fiskar som långsamt grillas i folie så mår vi rätt bra i solnedgången i Santa Cruz.

Fisketrippen var enormt skoj för alla inblandade, chiefen drog upp fyra firrar, kaptenen och amiralen två var. Om jag förstod the deck hand rätt så hade vi dragit upp en Vermillion, några Yellowtail och några black cod. Vi räknar med att de kommer vara ganska goda efter en stund i värmen tillsammans med lök, olivolja, vitlök, persilja, morötter, potatis, tomater, green pepper och mycket mer. Alla har givetvis gjort varsitt aliminiumpaket med innehåll efter tycke och smak.

Vi mår som vanligt fruktansvärt bra, Amiralen och Chiefen delar en flaska bättre rött, vi har insett att vi kommer sakna vår Road Force One något oerhört. Den har en värdelös växellåda (3 + overdrive), en trött 6-litersmotor (vi hade bokat en 7,4:a, dock hade vi då fått en mindre bil), gnisslande och skakande allting men vi älskar den och det kommer svida att lämna tillbaka den imorgon bitti. Men vi kommer få 5 grymma avslutande dagar i San Francisco.

Gone fishin'

You need a jumpstart on a Toyota?

Nu när vi lämnat Vegas och lagt det långt bakom oss känner vi att det är läge att uppdatera lite.
Vi befinner oss i nuläget på västkusten, längs highway 1. Har precis ätit lunch i Santa Maria, och är på väg norrut mot Monterey Bay.

Gårdagen bjöd på äventyr! kanske inte av det roligaste slag, inte heller det vildaste, men likväl ett äventyr. Ska man ta det till sin spets så var det ett litet äventyr och en liten olycka.

När vi kom till Los Angeles så somnade navigatören, Amiralen tog över och gpsen började mitt i allting leva sitt eget liv. Chiefen tog ett eget beslut om en vänstersväng nånstans i Hollywood, det skulle visa sig vara dumt, men roligt. Lookout mtn avenue eller nåt åt det hållet var en liten slingrig väg som tog oss högt upp på ett berg utan någon som helst utsikt. Smala, slingriga vägar med trädgrenar som hängde ner och skrapade i taket. Dessutom var gatan ganska högt trafikerad, och gpsen samarbetade inte alls! Vad som började relativt trevligt utvecklade sig snabbt till en otäck historia. Det fanns ingenstans att vända, vi var helt vilse och bilen var alldeles för stor för urbana serpentinvägar. Som att det inte var nog var det sophämtningsdag så det stod ett gäng soptunnor och kantade vägen. Dessa stod inte alltid så jäkla fint placerade så vid ett tillfällevar jag tvungen att springa ur bilen och flytta på en, strax innan hade jag fått veva ner rutan och putta undan en. Dessutom sprang en kille runt som en galning och flyttade soptunnor så vi skulle komma fram. Efter en timme på berget kom vi tillslut ner precis där vi hade kört upp. Jag var vid det laget en smula fuktig, fast nu vet vi att roadforce klarar mer än man tror.

Efte attvi kommit ner på stora fina vägar igen kändes resten av LA inte alls speciellt upphetsande, vi hade kört bergochdalbana, skrattat, gråtit och blödit tillsammans. Så vi tog och gjorde det vi är bäst på - körde därifrån.

Nästa stop var Ventura, en galet mysig liten stad längs kusten. Enligt alla informationsbroschyrer en typisk californisk stad, och den gjorde oss inte besvikna. Vi åt middag där - trevlig angusbiff med vitlöksdoftande potatismos. Grymt bra!

Efter lite utforskande började vi leta sovplats, det är inte lätt att få tag i campingplats längs Highway 1 när miljarder andra husbilar också är ute och letar. Efter många nitlotter och x antal timmar hittade vi ett reststop där vi kunde stå. Överallt i den här staten verkar det vara olagligt att stå parkerad nattetid, vilket gör Cali till mest ogästvänliga stat för oss.

Nåväl, framme på reststoppet var allt som vanligt igen. Jack hälsade på, unot kom fram och efte ett par timmars spelande bestämde vi oss för en liten bensträckare. Amiralen gick ut först, sen Kaptenen och jag sist. Glad i hatten som jag var hade jag ingen tanke på att dörren kunde vara låst utifrån även fast den gick att öppna från insidan. Jag slog igen dörren och precis i samma sekund skrek Kaptenen Neeeeeeeeeeeeeej! Vi var utlåsta. Kul lås, El Monte RV. Eftersom precis allting var kvar inne i bilen började vi fråga folk på rastplatsen om tips och råd. Efter några nitlotter fick vi kontakt med en ytterst trevlig raketforskare som var AAA medlem, eftersom vi är medlemmar i motormännen och de båda organisationerna samarbetar hjälpte han oss att ringa. Han stannade kvar och snackade lite medan vi väntade på roadside assistance. 45 minuter senare kommer en bärgare. -Hey, did you guys need a jumpstart on a Toyota? No, we have locked ourselves out of a Tioga.
Lite svärande över misskommunikation och sen började han försöka bryta sig in. Som det rullande fort roadforce är var det omöjligt utan att ha sönder hela bilen, eller en ruta. Bärgaren åkte därifrån och vår nyfunne vän ringde AAA igen. Efter ett tag fick han fatt i en låssmed som skulle komma, fast tidigast 45 minuter senare. Vid det här laget skickade vi hem Rick till sin fru som väntade på honom och tackade ordentligt för hjälpen. Smeden ville ha ett nummer så han kunde nå oss, det fanns ett par betaltelefoner på stället, så han fick numret till dom. När det sedan ringde var det helt dött i luren. Då började allting kännas bra mkt mer olustigt, plus att det var kallt också. Inte sådär vansinnigt, men man blev bra nedkyld i bara t-shirt och shorts mitt i natten. Jag get inte hur lång tid det tog, men smeden kom och på mindre än 20 sekunder hade han dyrkat upp låset. Så, minst 2 timmar ute i ingenstans för att vi hade lyckats låsa in nyckeln. Tack vare medlemskapet behövde vi i slutändan bara betala $60.

What happens in Vegas..

Stays in Vegas.. Påväg mot LA nu.

Om bara ett par timmar ska många i sverige upp och jobba. Vi har tagit en liten paus från alla festligheter just nu. Amiralen har ju trots allt gått och blivit lastgammal, han behöver därför sova middag ett par timmar, mest för att vila upp sina trötta knän. Men sen blir det åka av.

Vegas Baby!

Började dagen med att gå ner och simma några varv i poolen på camp grounden vi bodde på i Boulder City. När jag kom tillbaka väntade Chiefen med en hemmagjord pannkakstårta, trevligt!

Vi softade och badade lite mer, städade och checkade ut vid 11-tiden. Brände iväg till Hoover Dam, rätt coolt men inte sådär enormt häftigt kanske. Sen iväg till Las Vegas! Ett snabbt stopp på en mall för att Kaptenen skulle kunna köpa byxor och shorts, de han har haft med sig har alla gått sönder, och t.o.m. han insåg att man kan inte glida runt i Vegas i badbyxor.

Sen till hotellet och nu har vi checkat in och spanar in sviten. Strax bär det iväg till MGM Grand för födelsedagsmiddag!

Får se om det blir något mer bloggande härifrån, finns en hel del annat som lockar...

Amiralen fyller år!

Det firas med tårtkalas i öknen.
Grattis Richard! Mot Vegas och rätt in i kaklet.
Äntligen kommer vi få dricka lite!

Disclaimer

Som tidigare nämnts är det inte alltid lätt att få en anslutning, det nyligen upplagda inlägget skrevs igår. Grand Canyon är avklarat, foton kommer att komma. Vi har bara ett kort stopp för att se vart vi ska ta vägen nu. Alla mår kanon men vi är lite tröttq efter en iskall natt mitt ute i ingenstans.

Chiefens moonshine är säkrat

Ryktena om vad som gjort Chiefen till bästa skytten på skutan har länge florerat, det var inte ens fastslaget att han var det innan någon var nere i maskinrummet och försökte stjäla några dyra droppar muunsheen (moonshine).

Vad hände, hur gick det till och hur mår alla. Needless to say mår Chiefen helt sjukt bra som sitte och skriver om sig själv i tredje person. En smula skevt kan tyckas, men så färdas sällskapet med en bil under maritima termer, så att någonting verkar vara skevt är helt i sin ordning. Men för att återgå till det väsentliga, till dagens förmodade höjdpunkt måste vi backa lite längre ändå.

Vi är helt medvetna om att vi inte uppdaterat lika frekvent på sistone. Det har flera anledningar, men den främsta är nog att det inte hänt något vansinnigt spännande och att vi passar på att njuta av semestern i fulla drag.

Just nu åker vi genom ett fantastiskt landskap i Arizona, bilen håller på att överhettas i en stigning som tagit oss närmare 4000 fot över havet, 100grader (farenheit) och gassande sol hjälper inte till att hålla temperaturen nere. Humöret på oss är på topp och tonvis med positiv energi driver vår trötta arbetshäst framåt.

Kände att jag kom på lite av ett sidospår, men det hände precis nu! Live-action från vägen. Jag vet å andra sidan hur live det kommer vara i slutändan, allt beror ju på när jag lyckas publicera inlägget.

Vi har skjutit idag! På Scottsdale Gun Club. Det var helt stört roligt! Vi knallade in där, fick titta på en 7minuter lång "säkerhetsfilm" där det förklarades att vapen är farliga, och att de - hör och häpna - kan döda folk. Efter filmen kände jag mig en smula avskräckt, men med lite övertalning från Kaptenen och Amiralen gick jag ändå med på att skriva under papperet där skjutbanan ifrånsade sig allt ansvar om någon skulle flippa. Jag satte mamma som ICE person, så lilla mamma, var glad att ingen ringde för ett par timmar sedan.

Dags att välja vapen, det slutade med att vi tog 2 olika 9mm pistoler och 50 patroner var. Vi fick hörselkåpor och skyddsglasögon (jag och Kaptenen hade med oss egna, som de veteraner vi är.)

Vi delade alla på en bana och Amiralen var först ut, innan första skottet såg han lite nervös ut, vilket var helt i sin ordning då han aldrig skjutit pistol förut (luftvapen räknas inte). Om sanningen ska fram var även jag lite fundersam över rekylen då det kraftigaste handeldvapnet jag tidigare handskats med var av kaliber. 22
Kaptenen däremot visste vad som väntade efter militärtjänstgöring.

Utan någon som helst träning i pistolskytte måste jag säga att Amiralen gjorde bra ifrån sig. Han träffade tavlan, kanske inte alltid där han ville träffa den, men jag hade inte velat vara den pappfiguren, inte just då.

Kaptenen stod på tur och efter att en liten rackare hade dragit iväg lite snett så höll han ihop resten av serien fint och fick cred av en av skjutbane-övervakarna.

Chiefen, en aning nervös, men så fort första skottet gått av kändes det fint och resten smattrade iväg. Jag skulle ljuga om jag sa att första serien var i världsklass, men alla skott träffade tavlan och efter att inte skjutit på 14-15 år kändes det helt okej.

Så höll vi på, roterande schema tills skotten var slut. Redan andra serien märkte jag att det ena vapnet var mer kompis med mig. Det hade en vit prick på kornet vilket gjorde att skotten samlades fint och brann av i bra tempo. En supervisor kom och pratade lite med mig och tipsade om hur jag skulle krama av skotten för att inte få nån liten rackare som drog iväg medan de andra samsades. Han tyckte även att jag skulle hälla i mina vänner ett gäng öl så dem blev lite vilda. Det behövdes inga öl.

Efter några serier, när ammon började sina, sköts det fortare och vildare.
Vi lämnade även tillbaka en av pistolerna, eller bytte snarare till oss en .45 kalibrig liten skönhet. Detta fick vi cred för av folket som jobbade där och vi började känna oss ganska bekväma med att stå och skjuta. När det återstod 15 kulor av den grövre kalibern satte vi upp en klassisk måltavla från filmerna, ni vet alla hur den ser ut, och körde en snabb serie med 5 kulor var. Amiralen först - 0 träffar på tavlan. Kaptenen  - 4 träffar på tavlan, 3 i figuren. Dödlig lungträff. Chiefen - 4 träffar på tavlan, 4 i figuren. 3 rakt i hjärtat och en liten rackare som klippte nyckelbenet. I ärlighetens namn hade jag bara 4 kulor, för jag hade sett fel angående antalet återstående kulor och förlorat min femte till Kaptenen i lott-dragning.

Tycker att det gick förvånansvärt bra och att det var brutalt jävla tokroligt. Eventuellt har jag återfått ett gammalt intresse att ta upp i Sverige.

Hela upplevelsen var fantastisk. Inte nog med att det var roligt att skjuta, utan alla vi stötte på där inne var extremt trevliga och glada, vilket helt klart bidrog till den fantastiska glädje jag känner nu. Vår skjutgranne var en exildansk som numera bodde i D.C, tjejen på vår andra sida tyckte det var skitkul att vi var där och personalen var underbar.

Jag har inte i närheten gjort upplevelsen rättvisa genom det här inlägget, men det är en fingervisning.

Raljerandet i början skrevs i ren eufori där det skojades om att jag var bäste skytten ombord för att kunna skydda mitt moonshine.

Vi är nu på över 7000 fot, bilen pustar och frustar, så även jag utan AC.

Ni vet inte vad ni missar

Att sitta på ett mysigt rest stop i Texas med trevliga människor man möter, en skön buzz going efter några öl och bättre groggar, ett fantastiskt landskap, hyfsat  trevliga medresenärer och fruktansvärt bra musik - livet kan aldrig bli bättre! Det spelar ingen roll vad man gör, livet kan inte bli bättre. Jag kommer att sakna denna känsla ända tills jag upplever den igen. Jag är hemma.

Ingen sommar utan polkagris samt taggiga fötter.

Nu är den här, polkagrisen. Har lyckatsmexkonststycketatt bränna mig på knäna. Ingenting annat, bara knäna, är litelagom röd på andraställen men jösses vad jag ser ut!:-) som om inte det vore nlg stodjag och Kaptenen lch kastade lite boll på en gräsmatta för några timmar sedan. Efter en spark (ja vigjorde såna också) som inte gick helt spikrakt hamnade bolen en brabit ifrån mg varpå jagbörjade springa. Springa i flipflops är ingen höjdare så jag sparkade av mig dom och tog 2 ordentliga steg på gräsmattan innan jag började ångra mig. Det var ingen vanlig gräsmatta! Det var ett minfält av taggar inbäddat i gräset. Detgjorderelativt ont och resulterade i att jag satt meden pincett och plockade taggar ien timmeinnansolenförsvann. Då gick vi in igen och doktor Henrik tog vid med pannlampa och pincett. Hangjordeetgstrålande jobb. Det fanns inte vidare mycket att jobba med efter att jag själv hade köttat runt. Efter att doktorn hade gjort der möjligt för mig att gå igen hämtade jag vår kniv (vi har en, bara en, stor kökskniv) och började skrapa undersidan avfötterna för att eventuellt få bort det sista. Vi får helt enkelt avvakta och se om det blir infekterat. Men med tanke på att det fanns folk som var övertygade om att jag inte skulle överleva Alabama känns det helt okej nu när jag sitter och dricker tigerblod i Texas med brända knän och blödande fötter. Skål för Texas!

For the roadlover

Måste inleda med att jag mår fruktansvärt bra och livet är på topp. Har spenderat dagen dels på vägen, dels vid en natural spring pool i mitten av absolut ingenstans i Texas, Balmorhea State Park. Skönt svalt badande och glassande i våra solstolar i fantastisk natur. Måste rekommendera för de som jag som gillar att köra bil med bra musik som en terapeutisk avslappning, västra Texas är helt jävla fantastiskt för det. Förbannat fina vägar och helt obeskrivbar utsikt.

När jag svär alldeles för mycket är jag oftast på ett överjävligt bra humör, och man får se detta inlägg som ett tecken på det.

Lev väl!

Kram Amiralen

Big in Japan

Som ni sett blev det inte riktigt något inlägg igår. Vi va alla tre ganska döda. Det hade fr.a. två anledningar, det ena var vädret. Det var åska och allmänt tryckande väder. Vi hamnade aldrig i oväder, men ni vet känsla av lågtryck eller vad det kallas i metereologiska termer. Den andra anledningen var att vi spenderade ett par timmar på ett museum. Historienörd i allmänhet och WW2nörd i synnerhet så tvingade jag med mina kamrater till The National Pacific War Museum i Fredericksburg, Texas. Vad gör ett så stort museum i den lilla hålan Fredericksburg?Jo Amiral Nimitz, som var befälhavare över Stillahavsflottan under WW2 och allmänt sedd tillsammans med General McArthur som hjärnan bakom "Victory in the Pacific", kom från Fredericksburg. Hans hem där var även det ett museum, men dit gick vi aldrig. Jag hade kollat lite på museet på nätet och tyckte det var intressent men kanske inte något vi skulle spendera hela dagen på. Så fel jag hade. När vi köper biljetterna så berättar kvinnan i disken om hur vi ska gå i museet osv, hon frågar även om vi har någonstans vi ska vara vid nån tid för det är lätt att tappa bort tiden därinne. VI skrattade lite åt det för vi tänkte att det var inte så stort, vi hade ju sett byggnaden från utsidan..
Väl inne så ser vi att det är nån slags labyrint i sann IKEA-anda. Det var 36st rum man skulle gå igenom. Rummen låg i kronologisk ordning och började med bakgrundsinformationen om historien och politiska läget i Östasien, USA och Europa ca1850-1941. Detta tyckte jag och Chiefen va jäkligt intressent. Jag för att jag inte kan så mycket om just den perioden som jag borde, och Chiefen är gammal Kina-nörd från sina kampsportsdagar. Efter två rum hade Amiralen redan blivit antsy in his pantsy. "VI har bara kommit två rum, det är 34 kvar", då hade det gått typ en kvart. Jag började inse att jag skulle egentligen behöva ett par dagar i muséet och att kvinnan i biljettdisken hade haft rätt. Efter bakgrunsfaktan så "börjar kriget" (för USAs del). Med lite filmer och ljusspel får vi se när Jappsarna attackerade Pearl Harbor. Till skillnad mot Amerikanarna som såg detta så tyckte inte vi det var så hemskt och så utan började istället diskutera vad Japanerna gjorde för taktiska fel under anfallet. "Dom hade ju kunnat gjort så mycket större skada om dom kört en tredje anfallsvåg, att dom inte sprängde oljereserven va ju en stor miss". Rummen som följde berättade olika personliga historeir och om alla slagen i Stilla Havet och hur det strategiska tänket var. Det var rätt skoj att se för dom hade gjort utställningen ganska bra tyckte jag. Det var många bra filmer som förklarade väldigt väl hur fr.a. sjöslagen gick till. När det kom till landstriderna så hade man ju ganska bra koll på allting efter att själv "upplevt" dom i otaliga dataspel och inte minst från HBOs TV-serie The Pacific. Det var dom gamla klassiska, Iwo Jima, Okinawa, Midway, Guadalcanal osv.. Jag tyckte som sagt att dom hade gjort utsällningen väldigt bra, det var inte så USA-vinklat som jag hade trott innan. I stort allt handlade ju självklart om USA men det var ganska balanserat och nyanserat från båda sidor i varje konflikt. Besvikelsen var delen som avhandlade atombomben. Det var nästan ingenting utan mest försök, som jag såg det, att rättfärdiga att de använt den, hur många som skulle dött om de invaderat av både Japaner och Amerikaner, Japans tokvilja att dö till siste man osv. Jag säger inte emot att skulle varit så, men lite mer information om den taktiska delen saknade jag. Även en lite mer nyanserad sida av den strategiska hade inte varit fel. Efter atombomben så var det bara segerscenerna kvar på utställningen. För den Amerikanska publiken hade det kanske inte varit så dumt om det hade varit lite mer på efterspelet oxå. Amerikanarna, och med det menar jag Joe Citizen, är ganska duktiga på att utropa seger för att sedan stoppa huvudet i sanden. Missförstå mig rätt, USA gjorde extremt mycket rätt i hur de hanterade att de vunnit WW2 med Marhallplanen, öppnandet och demokratiserandet av Japan, det jag menar är att de borde ta lärdom av det. Vi vet alla hur det idag gått för dom i Irak och Afghanistan t.ex. Nu ska jag släppa den här saken för det börjar bli nån slags uppsats.

Det fanns tre olika delar av muséet, historien om the Pacific War, Amiral Nimitz hem samt Pacific COmbat Zone. Vi gick som sagt inte till Amiral Nimitz hem (nånting jag trodde att Amrialen kanske skulle vilja göra, men han hade vääääldigt ont i fötterna efter att ha gått så mycket). Vi gick däremot till Pacific Combat Zone. Där fick man en guidad tur där man fick se en bombare från ett hangarfartyg, en torpedbåt (som hade sett action i WW2, bl.a. sänkt 4 båtar i medelhavet), för att sedan komma ut till deras "Beachhead". Det var en strand som dom byggt upp där dom brukade ha reinactments några gånger per år om hur Amerikanarna stormade nån strand i the Pacific som Japsarna försvarade. Där fanns det ett gäng AA-guns (Anit-Air), AT-guns (ANti-Tank), tre Tanks (både Amerikanska och japanska), en LCV (Landing Craft Vehicle), en Amphibios car, och lite annat krimskrams. Det roligaste med det var att guiden berättade att det fanns en snubbe i Fredericksburg som hade en egen Sherman (AMerikanarnas medium-size Tank i WW2) som han hade gatureggat!. Han brukade glida till Pacific Combat ZOne när dom hade sina reinactments och skjuta av några rundor. Glassigt att glida ner på Main St med sin Sherman som har regplåtar..

I andra nyheter kan jag berätta att vi införskaffat oss en AM.Fotboll som vi nu slänger runt med så fort vi får chansen. Chifen har kraft, undertecknad har precision och Amiralen har vilja. =)

BIlder kommer när vi hittat vettigt Wi-Fi.

Texas smokepit ribs

We just...HE just stepped out of the shower.
Eftersom det finns 3 sängar av olika storlek och komfort i vårat ekipage så bestämdes det demokratiskt att vi skulle rotera med sängplatserna. Totalt är det 18 nätter att sova i bilen och vi har nu avverkat natt nummer 8. Jag började på topp i master bedroom, med K i köket och A på loftet, eller bastun om man så vill. Tyckte att det var en del gnäll på övriga 2 där direkt i början, men nu förstår jag varför. Ligger inkvarterad i köket. Det är matbordet och kökssofforna som mekas om till en alldeles för kort säng. I ena ändwn av den finns det ett 50 cm brett hål så att man ska slippa ligga helt som en räksmugglare, fötterna får flyga fritt. Det i sig är ingen fara, men mer nedsutten säng har jag aldrig varit med om. Nästan så att golvet i New York erbjöd skönare sömn (när jag hade perfekterat den improviserade madrassen), eller så är det helt enket så att man börjar känna av resandet och överkonsumptionen av allsköns nyttigheter.

Gårdagen bjöd på museum och fantastisk mat. Kaptenen har sagt att han kommer avhandla museumet medan jag tänkte fokusera mer på maten.

I en anspråkslös håla i Texas stannade vi för att äta på Lum's, en liten vägkrog med tillhörande snabbköp och bensinpumpar. Men det var inte vilken vägkrog som helst, de serverade enligt många olika källor den bästa maten av sitt slag i Texas. Vad de vekade vara mest kända för var brisket och turkey. Efter lite undersökningar kom vi fram till att brisket borde vara bringa, som verkar vara Texas nationalrätt, eller statsrätt. Med det i bakhuvudet var valet inte svårt. Brisket och turkey för hela slanten! Jag provade även deras ribs och blev väldigt imponerad. Allt kött tillreds i en stor grill, eller en smoke-pit. En gigantisk anläggning som får även den största gasolgrill att blekna. Köttet läggs på grillgaller och grillas med ved i timmar tills det är precis sådär mört att en tandlös gammal gubbe kan suga köttet av benen och inte behöva oroa sig alldeles för mycket om att inte kunna tugga. Utan att vara en expert på området, snarare en glad entusiast, kan jag säga att det var tillagat till perfektion. Ytan var sådär härligt mörk och blank som rökt kött brukar vara, 3mm ner genom snittytorna såg man den härligt röda färgen som röken bidrar med och resten var ren och skär njutning. Bringan var även den lika fin medan jag personligen tyckte kalkonen var sådär. Den var däremot Amiralens favorit, han är inte lika förtjust i den påtagliga röksmaken. Kaptenens favorit var en av sidorätterna, makaroner av nåt slag. Vi vet interiktigt vad det var för sås de låg i (jag smakade aldrig på dem utan koncentrerade mig på coleslaw och vita bönor).

Vilka bönor det var! Utan tvekan de bästa jag ätit, istället för att vara kokade i tomatsås var de kokade i en brun sky med en subtil smak av vitlök och worshirechestersås. Man kan kanske tycka att vita bönor inte borde kunna inbjuda till någon högre kulinarisk upplevelse, men då har man inte ätit på Lum's!

Stället i sig såg ut precis som kan föreställa sig. Neonskyltarna med ölreklam fanns öveallt och på stolarna fick det utan problem plats 2 normalviktiga personer, men bara en inbiten dart-spelare.

Om någon får för sig att besöka Junction är det enda sevärda Lum's, och är man sen sugen på några kalla öl och lite biljardspel kan man gå över till grannen Wild Turkey

Inget nytt.

Kvällens högt emotsedda blogginlägg verkar utebli p.g.a utmattning till följd av Texas hetta och Jack.

Max 30 dagar gammal

Måste bara säga att det är fint med månsken på burk, ruggigt färsk och fin, med en trevlig bismak av finkel och citron. På bilden syns även lite av den fina jerkyn.

Hurricane season is here. Be prepared!

Stod det att läsa på flertalet blinkande vägskyltar när vi körde öve statsgränsen in i Texas. Vi är beredda på vilken storm eller orkan som helst! Roadforceone är ett ointagligt fort på 6 hjul och blotta tanken för en storm att hamna öga mot öga med oss håller eventuella stormar på behörigt avstånd. Oftast längst bak på parkeringen där den inte är i vägen.

Med dt i åtanke kan jag nu börja avhandla dagens eskapader, Kaptenen har redan avhandlat jerkyn, även om jag känner att denna fantastiska skapelse i alla dess former (som gör den rättvisa) förtjänar så mycket mer. När man kom in i bäverbutiken letades det osökt efter de klassiska jerkypåsarna med färdigskurna bitar som överallt annars finns till förbannelse. (Har hittills bara hittat en variant av den industripackade varan som är värd namnet). Gissa om jag blev positivt överraskad när jag såg en 5 meter lång disk med allsköns varianter av stora härliga bitar perfekt (enligt mig) tillagad/torkad jerky. Givetvis låg kameran kvar i bilen, men eftersom det verkar vara en kedja kommer jag garanterat besöka en butik snart igen och då följer kameran med.

När vi sedan var och shoppade tog djävulen mig för en kort stund. Det blev korta men intensiva besök i några butiker och efter ett tag (4 butiker) satte jag mig i bilen för att böna och be om att vi skulle åka. Risken fanns annars att min personliga kreditvärdighet skulle hamnat i samma klass som Greklands. Ett litet smakprov av det som inhandlats under resan är 5 par converse, 2 väskor och x antal skjortor.

Jag var även tvungen att provsmaka det lokala utbudet av snabbmat, vilket intogs i form av en Texas po' boy. En sub med nån lokal korv som smakade åt samma håll som chorizo och slowcooked pork i en helt klart potent bbq-sås. Misstänker skarpt att det var karré som hade ugnsbakats på svag värme i 4-5 timmar, mosats lite och blivit blandat med såsen för ytterligare några timmars stekande. Det där är bara spekulationer och samtidigt ett försök till att försöka illustrera smaken, uppsynen och konsistensen av denna trevliga smörja.

Vi blev även bortjagade från parkeringen av en cyklande säkerhetsvakt som ville att vi skulle stå "in the far end". När alla vakter var nöjda åkte vi vidare till ett fantastiskt ställe som huserade alla mina personliga favoritsorter vodka. Det mer anmärkninsvärda var att de även hade importerad öl. Amiralen var MYCKET nöjd, och leendes från öra till öra lämnade han butiken med öl och 2 lika glada resekamrater. Nu är vi på väg mot Alamo Fiesta RV stop strax utanför San Antonio (tror jag) för att spendera några timmar med poolbad, kortspel och umgänge. Eventuellt kan lite tigerblod slinka ner. Fast jag tror det blir en lugn kväll med tid för eftertanke och tacksamhet.

Just det, klarblå himmel med små blygsamma moln och brännande vindar. Det är Texas

I wouldn't fight a big guy like you, but I'd find someone to do it for me

Vi är som sagt i Texas, en fantastiskt stat med extremt mycket att erbjuda. Vi är just nu på en ganska stor Outlet, Tanger i San Marcos, och mina modelejon till reskamrater springer runt och köper så mycket de kan. Som dom som känner mig vet är jag inte mycket för att handla kläder, fast jag köpte några kalsonger så jag inte skulle känna mig utanför, så jag tänkte att jag skulle dela med mig av ett roligt möte jag hade tidigare idag.

Jag å Chiefen gillar verkligen Beef Jerky, Chiefen brukar t.ex. göra sin egen, så vi har ju försökt testa de flesta vi hittat här i Jerkyns hemland. Det har varit ganska varierande kvalitet så när vi såg en skylt vid vägen där det stod "JERKY -FREE SAMPLES" svängde vi av direkt. Vi kommer till nån slags bävervbutik, det fanns mat, souvenirer, delikatessdisk osv men dom hade en bäver som logga, och hittar snabbt fram till all jerky. Efter lite smakprov, dom hade mycket kompetent jerky riktigt smaskig, så köpte vi ca 1kg. Vi införskaffade oss även lite proviant som det var åldersgräns på så när jag ska betala så är det en gubbe bakom mig som skriker
-Check his I.D., he can't be more than 16.
Jag vänder mig om och ser en riktigt skröplig sak gammal och väderbiten.
-But I'm 26, säger jag med lite gråt i rösten.
-Do you have an ID? Säger kassörskan
-Sure, but it's Swedish, säger jag och räcker fram mitt id-kort.
-That's a girl! protesterar gubben när han får en blick på min bild.
Förnedrad och besegrad erkänner jag att jag ser ut som en flicka, men att jag faktiskt är 26, när dom ser mitt födelsedatum så hävdar de dock att jag är 27... Jag vet inte..

Jag och chiefen börjar snacka lite med gubben eftersom om man direkt hånar Kaptenen, då är man uppenbarligen en skön person. Det visar sig att han är en gammal militär som gick med i armén redan 1944, han hade varit i 82nd Airborne "Best unit in the world, if you sat something bad about the 82nd, oyu got a fight on your hand, I wouldn't fight a big guy like you (Kaptenen!!), but I'd find someone to do it for me" och stridit i Europa under andra världskriget. Hur coolt är inte det!? Han hade lyckats förfalska sina papper så han hade lyckats gå med i armén när han var 15. Han berättade lite anekdoter från sitt långa liv och sa att han önskade att han va 27.. Han berättade även, med mycket lägre röst om vad han tyckte om och gjorde med de svenska blonda kvinnorna med blå ögon som han träffade när han hade permis i Sverige.... Det är inte riktigt rumsrent, så vi tar det inte på bloggen..

Vi skakade hand och tackade för hjälpen med nazisterna och skildes åt som vänner.

(Washington D.C.) Bildinlägg

Vi ligger ju lite efter bildmässigt så här kommer ett inläg modell större med ett gäng bilder. Tyvärr kommer de nog inte i helt kronologisk korrekt ordning, men med lite bildtext löser det sig nog.

Första morgonen med bilen, det roliga är att alla Walmart-anställda man pratar med om att parkera bilen över natten alltid pekar en till den delen av parkeringsplatsen där det ofelbart sitter en "No parking overnight"-skylt eller dyl.

Bild till mamma, nedanför Capitolium i DC.

Koreakrigsmemorial bredvid Lincoln Memorial

Kaptenen poserar givetvis vid Minnesotas sten på WWII-minnesmärket mellan Washingtonmonumentet och Lincoln Memorial. (Han är ett die hard Minnesota Vikings-fan) (NFL)

När vi precis kört in i DC.

Capitolium från andra hållet.

På väg från Capitolium tillbaka till första parkeringsplatsen.

WWII-memorial igen, varje stjärna är hundra amerikaner som fick sätta livet till.

På väg från Washingtonmonumentet till Lincoln Memorial. Till vänster kan man se WWII-memorial.

Washingtonmonumentet

Washingtonmonumentet igen. Det är maffigt, först tänkte vi inte gå dit, men vi var glada att vi gjorde det, häftigare än man trodde.

Sista bilden på Washingtonmonumentet. Vill dock förmedla att det är riktigt jävla stort. Räknar med att nånting i liknade storlek och betydelse uppförs för mig när jag är död.

Lincoln Memorial

Tack vare förkylningen tog jag ur linserna, det dödliga flatljuset som rådde tack vare molnen gjorde att jag inte kunde se nåt utan solglasögon. Solglasögon och glasögon ser... roligt ut...

På väg ut från DC, som tidigare beskrivit så såg man fan inte mycket ut genom rutan. Vindrutetorkarna på max, hatade de bilar som inte hade lyktorna påslagna, de syntes fan inte. När hastigheten var högre (här stod det nästan still) såg man endast lamporna på bilarna genom dimman av vatten som drogs upp från vägen.


Smaskig bild som Kaptenen tog nånstans i Virginia.

Kaptenens tillägg roaddate 6:
Vi vet att det inte är så många bilder på Chiefen som hans fanbase önskar. Tro det eller ej så det faktiskt inte ett val Amiraliteten har gjort utan att Chiefen drar sig undan strålkastarljuset. Jag är ju en attentionwhore och linslus av rang och slänger mig in på alla bilder som tas. Chiefen är modestly great.

Fyllosofi i Texas

Ouff, en ny kväll men samma vanor. Sitter här i husbilen med en grogg brevid mig. Kan redan nu konstatera att resans drink är en smaskig liten historia bestående av gin och tranbärsjuice. Delen gin står i direkt relation till berusningsgraden. Såhär inledningsvis är det väl 20/80 till juicens fördel. Sen om en liten stund vet man aldrig hur det ser ut. En annan vinnare i min bok är Jack Daniels och MinuteMaid Lemonade (Coca-Cola) också en höjdare, men fick ett svqlt emottagande av övriga i staben. Nu när jag ändå är inne och snuddar vid det delikata ämnet alkohol kan jag nämna att jag i NYC drack en riktigt fin Moscow Mule (i en custom made ruski standard mugg i koppar) Vilket gör att det känns väldigt tråkigt att det är mer eller mindre omöjligt att få tag i gingerbeer i sverige. En drink gjord med sån kärlek är poesi. Sen kan man diskutera huruvida alkoholförtäring är eftersträvansvärt, och då tycker jag att all försköning av en värld som är allt annat än optimal är extremt potent. Fast det kan å andra sidan vara tranbärsjuicen som talar, vilket osökt tar mig vidare till namnet på denna underbara skapelse. Med tanke på att en klassisk vargtass består av chateau de garage och lingondricka känner jag rent spontant att tranbärsjuice och gin borde heta björnlabb. Det kanske redan finns ett vedertaget namn för drinken, i så fall: upplys mig (orkar inte googla) i annat fall heter det numera björnlabb. Glöm inte var ni läste det först! Dessutom funkar den förträffligt även i högre alkoholkoncentration, jag skulle våga påstå att den är duktigt potent även i en 50/50 blandning, men i såna experimentella alkoholkoncentrationer ställs det höga krav på tranbärsjuicen.
En tumregel är att den bör (måste) kunna införskaffas i 3litersdunk. Känner att det blir ett wtort fokus på alkohol just nu. Förlåt föräldrar och nykterister. Inte för att jag på något vis likställer en förälder vid en nykterist, det vore elakt. Menar bara att ni allt som oftast oroar er en smula, vilket på sätt och vis är erat jobb. Eller åtminstone er rätt. Vilket vi absolut uppskattar, men kanske inte fullt ut respekterar i alla lägen. Vilket är vårat joob, eller rätt.

Det har under kvällen konstaterats att jag har en utomordentlig inbyggd hygrometer och har hittills alltid haft väldigt specifika uppfattningar om luftfuktigheten. Och jag kan helt klart säga att Texas inte alls är lika kladdigt som Louisiana eller andra tvivlaktiga delstater vi förärat med ett besök. Däremot kan jag lugnt konstatera att min kropp inte är helt överens med värmen. Det känns som att jag redan avhandlat det i tidigare inlägg, men för att förtydliga: jag radierar värme och det blir nånstans nån konflikt mot moder natur, och henne tjafsar man inte med, vilket resulterar i att jag svettas mer än önskvärt. Hade jag hetat Juan och haft hästsvans skulle jag utan tvekan kunna passera som en sliskig latino som går och säljer kokosnötter med alldeles för stor entusiasm på stranden.

Björnlabb har fått en bror. Ett nytt fenomen - större än roadforceone, växthuseffekten och Justin Bieber är här! Låt mig presentera Tigerblood; en trevlig fusion av Tonic, Gin och Tranbärsjuice. Det är som en björnlabb med lite mer klös i. Namnet undrar ni kanske över? Tonic var ju från början malariamedicin, alldeles för sträv för att drickas utan gin. Var drack man det? Var föddes drinken? I Indien såklart, och där finns det tigrar. Under tiden det begav sig fanns det betydligtfler än det gör idag. Mycket tigerblod har flutit sedan dess, det är där tranbärsjuicen kommer in, för att symbolisera lidandet hos dessa magnifika djur. God bless them ( i sann Amerikansk anda).

Tanken med det här inlägget var från början inte att avhandla alkohol, men fyllosofi är ju trevligt ibland.

Åter till den ursprungliga tanken, eller idén: vi är sjukt olika, jag kanske lite mer olik än övriga två. Men vi kompletterar varandra så sjukt bra. En av oss är torsk på wi-fi, en annan är galet torsk på subway och en tredje ser drakar i molnen till de andras stora förtret. Historien förtäljer inte vem som har vilken böjelse eller vilka demoner, och just det har ingenting med kompletteringen att göra, men den finns där, cirkeln sluts på nåt märkligt vis och i slutet av dagen mår alla bra. (Kan vara c-vitaminerna, men jag tror inte det).

Kommentarer

Tänkte bara påpeka att vi givetvis läser alla kommentarer och tycker det är skitkul att folk läser i allmänhet (vi har till dags dato 1826 sidvisningar) och kommenterar i synnerhet.  Vore skitkul om fler kunde kommentera så vi vet vad ni tycker är roligt att läsa om! Vore även skoj att veta vilka det är som läser denna oambitiösa reseblogg. Vi är medvetna om att vi är dåliga på att svara på kommentarerna, det är mest för att vi brukar lägga upp nya inlägg när vi har internet-access, däremot tar vi till oss allt som skrivs.

Much love!

Nu ska jag återvända till krökandet.

Texas är en grym stat!

Ett stående internskämt

Det här har vi roligt åt när vi ska tömma bajset..
http://www.youtube.com/watch?v=4fyS5CLBgyM&feature=related

Son of a beach

Fantastisk dag!

Denna resa har allt, började med storstädernas storstad, fortsatte med vidsträckta landskap mitt ute i ingenstans och idag har vi softat och badat på East Beach (Texas största strand) på ön Galveston i Mexikanska golfen. Solsken, underbar strand och perfekt temperatur i vattnet – mer kan man inte begära. Vi började dagen utanför ett Walmart i Crowley, Louisiana. Då det inte kändes alltför kul där så brände vi iväg direkt. Kaptenen låg t.o.m. kvar i sängen och lekte med datorn medan jag körde och Chiefen höll i vakten.

Efter 1,5 timme kom vi till vårt mål, ”Texas Welcome Center”, precis efter statsgränsen. Ett rest stop med Wifi och bra info om Texas. Vi käkade sen frukost och plockade på oss massvis med broschyer, kartor och dyl. Efter att ha varit där nästan 2 timmar insåg vi att det var dags att åka vidare. Det finns så oerhört mycket att göra och se i Texas så vi var lite villrådiga till vad/var vi skulle börja. Efter en halvtimme på vägen bestämde vi oss för att köra kustvägen via Bolivar Peninsula och ta bilfärjan till Galveston. Ett MYCKET bra val skulle det visa sig.

Efter några timmar på stranden och en väldigt liten löptur för min del (ingen direkt träning, men skönt att röra på sig) så har vi tagit bron över till fastlandet och är på väg mot Houston. Först mat och sen tänkte vi stanna för natten på ett rest stop mellan Houston och San Antonio. Är inte hundra på vad morgondagen kommer medföra men det är inte omöjligt att det blir shopping på nåt av de outlet malls som finns i regionen.
(Nu när jag laddar upp detta inlägg är det 2,5 timmar senare, vi har precis anlänt till vårt nattliga stopp, ganska exakt mitt mellan Houston och San Antonio)

How did you find us?

Fyfan vad bra jag (vi) mår!

Vi kommer in i Louisiana och stannar vid första "välkomst-rastplatsen" vi hittar. Lyckan är total då det finns ett bra wi-fi där. Vi tar tillfället i akt att ladda upp lite bilder samt leta efter ett matställe för att äta middag på. Eftersom vi är i Lousiana så vill vi käka nåt som är ganska söderinspirerat och kanske lite cajuninfluerat. Efter lite googlande så bestämmer vi oss för Gallagher's Grill www.gallaghersgrill.com i Covington som ligger precis norr om New Orleans. Vi lyckas ta oss till restaurangen väldigt smärtfritt och det finns t.o.m. plats för vårat monster att parkera precis utanför. Restaurangen ser ut som en vanlig villa, det skulle kunnat vari någons hem. Vi glider in i våra roadtripkläder, mao shorts, t-shirt och sneakers, och ser att det är vita dukar och lite små-uppklätt folk, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på bilarna som stod på parkeringen utanför, bara bilar i 500k-1m prisklassen. Alla kollar lite konstigt på oss när vi kommer in men så är det alltid när jag kommer in någonstans, så det tar jag knappt någon notis vid och frågar om dom har bord för tre. Dom ber oss vänta lite och tre minuter senare får vi ett bord som inte ligger i matsalen utan i baren ett rum bakom. Perfekt för oss eftersom vi inte riktigt är uppklädda i kläderna eller mentaliteten. Som servitris får vi en riktigt skön kvinna som verkligen ville att vi skulle ha en riktigt bra upplevelse. Hon hjälpte oss med vad allting var för något och hur det smakade. Hon gav även bra tips som:
-Don't fill up on bread!
-Ok, we don't need anymore bread.
-Good! I figured I'd tell you just in case you'd miss your momas.
Hon sa även det alla amerikanare säger när vi berättar vilka vi är och vad vi gör:
-Where are you from?
-We're from Sweden
-You're from Sweden? That is AWSOME!
-haha thanks, we're travling coast to coast in a rv
-That's sooo cool. I'd love to do that.
Variationer av det har sagts av de flesta männuiskor vi pratat med.

Efter lite undervisning om vad som va vad på menyn beställde vi
Kaptenen: Petite Fillet, (det fanns en 11oz, ca 330g, men vi va inte så hungriga så vi tänkte att det räckte med den lilla) medium rare och en Bud (Var det eller Corrs light)
Amiralen: Petite Fillet, medium rare, cola (bilförare)
Chiefen: Mixed Grill platter(Lammkottler och Vaktel) , cola (bilförare)
Sides: Corn & Cheese Grits, Seafood Mirliton Casserole och Cream SPinach

Köttet kommer ut på sizzling plates som ligger på 400 grader Fahrenhet (ca 205grader Celsius) och ser underbara och riktigt stora ut, tur att vi inte beställde den stora filén tänkte vi. Corn & Cheese grits ser ut som scrambled eggs och Seafood Mirliton Casserole ser ut som det redan ätits en gång. Jag smakar på köttet och det är fan det godaste jag ätit på riktigt länge, enda jag kan komma på som ligger på samma nivå va maten i Italien. Köttet var såååå mört att det verkligen smälte i munnen. Det var perfekt stekt och kryddningen var underbar. Precis vad servitrisen hade sagt, men så säger dom ju typ alltid så det kunde man ju inte vara säker på. Servitrisen hade även sagt att sidesen vi beställt skulle vara underbara så det var ju bara att kliva på tåget. Efter jag smakat på alla sidesen så ville jag aldrig att tåget skulle stanna. FYFAN VAD DET VAR GOTT!! Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det med ord, men alla ingredienser passade perfekt med varandra och det var perfekt tillagat. Jag har ingen aning om vd som var i Seafood Mirliton Casserole, ni kanske kan googla om ni är intresserade av att veta (jag såg dock några räkor), men den va en riktigt positiv överraskning. Smakade inte alls "fisk" som sånt så gärna gör annars utan va kanongott. Efter att ha okynnesätit upp i stort sett hela måltiden (jag blev "mätt" ganska direkt, corn & cheese.. mmmmmm.. sätter sig direkt i venerna!) så sitter jag och håller på att dö lite av matkoma, men är så lycklig, så jävla lycklig för det finns fan inte mkt som är bättre än riktigt jävla god mat. Ursäktar för alla svordomarna, men det är förstärkningsord som faktiskt måste utnyttjas i detta sammanhang.
Jag kan inte säga exakt hur Amiralen och Chiefen upplevde sin mat men jag vet att dom tyckte det var sjukt gott och jag tror att dom uppskattade det precis lika mycket som jag.

När notan kommer så har vår servitris sett till att Jag och Amiralen faktiskt fått den stora filén och inte tagit betalt för vår dricka, för att kompensera priskillnaden från det vi faktiskt beställt. Hon ville inte att vi skulle gå därifrån hungriga. Hur sjukt najs är inte det!?! Totalt gick notan på $114. $40 för en sådan upplevelse, jag hade lätt kunnat betala det dubbla utan att tänka två ggr.

Nu var egentligen planen att vi skulle åka å kolla in New Orleans, men efter att alla vi träffat sagt att vi skulle vara rånade/mördade/misshandlade/förlora vår bil inom tre timmar där så kände vi att vi drar direkt till Texas. Så nu ligger vi å cruisar på I12 mot Houston och lyssnar på lite stand-up. Imorgon blir det antagligen en water park, Houston Space Center eller försöka hitta nån chili cook off, lite beroende på vad vi känner för och vad det blir för väder.

En väldigt välgödd och lycklig Kapten hoppas ni alla har det bra och lever gott. God knows we do...

Road Force One - utifrån

När kaptenen slet med bajset passade Chiefen på att ta några bilder på Road Force One utifrån samt på campsiten vi spenderade natten på. 

The Shitter was full!

- Men det är din skit brukar jag säga!

Vart tar bajset vägen?

Något av en meta-bild, i bakgrunden kan Amiralen anas där han sitter och laddar upp ett blogginlägg som kan läsas tidigare i bloggen.

Gaslarm, hörbarhet nolla!

Jag har de senaste dagarna varit väldig dålig på att uppdatera. Amiralen har hållt fanan högt och flitigt redogjort för vår framfart, med det i åtanke kommer jag inte att gå in på det i någon större utsträckning. Det mest överväldigande är känslan av frihet ute på vägarna. Det är också där jag får den största inspirationen, den sköljer över mig i tillfredställande vågor och försvinner lika fort igen. Kvar är bara en nästan obeskrivbar känsla av lycka och tillfredställelse, en känsla man bara kan få när man är ute och utforskar ny mark. Det roliga är att jag innan resan hade en ganska klar bild av hur det skulle vara. Den bilden var fel och är nu omkullkastad, vi tar oss längre söderut i detta nu och mitt sinne är öppet för allt som kan tänkas komma.
Visst, husbil genom ett land kanske inte är något revolutionerande i sig, men det är fruktansvärt underskattat. Jag ska inte säga att varje minut är guld och gröna skogar, humöret svänger hos samtliga då och då vilket inte är så konstigt med tanke på hur intensivt allt är. Den som inte kan kompromissa skulle aldrig klara av en liknande resa. Den som däremot klarar av det och är sugen på att ta sig för något liknande har en undenrbar resa med massor av glädje att se fram emot. Att semestra med bil går inte att jämföra med husbil, vi åker runt i vårat hus! Ett relativt litet hus, men alla bekvämligheter finns här och ingen förutom vi själva bestämmer vad vi ska göra eller vart vi ska åka. Vi har flertalet gånge blivit varnade för New Orleans, så det lutar åt att det bara blir ett väldigt snabbt stopp där. Dessutom verkar vädret ha svikit oss en del. Tycker inte det gör sådär vansinnigt mycket, men det är onekligen jobbigare att köra när det öser ner, å andra sidan känns det som att regnt borde svalka lite, men tycker mest att det blir ångbastu ute efter regn. En minut utanför bilen resulterar i att jag känner mig helt nyduschad och totalt ofräsch. Jag känner att dt här inlägget inte är dpeciellt sammanhängande, men samtidigt har jag hållt på att skriva på det i över ett dygn. Tiden räcker helt enkelt inte till, det händer alldeles för mycket här. Föräldrar bör titta bort nu... Kvällarna spenderas oftast (alltid hittills) med kortspel och förtärande av alkoholhaltiga drycker. Av någon outgrundlig anledning verkar det som att chaufförerna alltid blir en smula överförfriskade, lch det är i detta tillstånd jag nu skriver. Men låt oss vara det, vi har semester och det är njutbart. Förlåt alla föräldrar som egentligen inte vill höra en "obekväm" sanning om sina små änglar som normalt sköter sig exemplariskt. Ibland slås man av en rebellisk känsla av frihet och öl smakar sällan så gott som under semestertider i värme. Det ÄR både varmt och semester. Charlie Pops, hette han så? He must have been an adpmiral a sultan or a king. Eller nånting åt det hållet, han bryggde öl. Inte för att en eventuell Charlie har nånting med vår resa att göra, men dt förekommer öl. Amiralen är mäkta besviken påutbudet dock.han vill ha tag i en "vanlig svensk" lager, men dt verkar som att det är omöjligt att få tag i nånting annat än vattnig kanotöl utanför NYC. Än kan vi inte ge upp, och vi hoppas på att dyka på annat än bud, bud light och coors light vilken dag som helst. Klockan äri skrivande stund 1.55 på morgonenoch vi stängde precis av generatorn. Tidigare under kvällen gick gaslarmet. "warning carbonmonoxide, warning" tydligen har vi alldeles för höga halter av kolmonoxid i bilen ikväll och jag skyller alla eventualiteter på det.

Återigen riktat till föräldrar: skriver en kort uppdatering imorgonbitti så ni vet att gasen inte fick oss.

Luktar inte mumma, men det är svalt. Helt klart bättre än att ligga och våndas i den alldeles för klibbiga värmen.
Vi har ett gäng mil att köra imorgon och jag bör avrunda ganska snart. Vet inte om Kaptenen fick med det i sittinlägg, men vi hoppade över New Orleans efter att en av de trevligaste servitriserna jag nånsin stött på varnat ossordentligt.

För att uttrycka mig med Poromaanska ord: Sleep beckons...

Om jag inte gjort dettidigare så ber jag om ursäkt för vändningen dt här inlägget tog efter alldelesför lång tid ifrån tangentbordet.

Kaptenens tillägg roaddate 5:

I alla mina försök att få tyst på det förbannade larmet så började kärringen i larmet skrika FIRE!! WARNING!! FIRE!! SÅ het är jag...

Genom södern och besök i Raketstaden

Som ni förstår så ligger dessa lite längre inlägg lite efter vad som egentligen händer för stunden. När jag publicerar detta så håller Kaptenen och Chiefen på att fylla på färskvattentanken och jag ska gå och ta ur tvätten ur torktumlaren. Sen bär det av till New Orleans, Louisiana. Här är det som hänt sen sist:
----------------------------------------
Nu har det hunnit gå ett par dagar till. Delvis tack vare ovädret hamande vi lite efter den (väldigt) ambitiösa basplaneringen, trots att vi kom iväg från DC några timmar tidigare än planerat. När jag tog över ratten var vi inne på en mindre väg som var otroligt slingrig och kuperad. Konstanta stigningar och nedförsbackar på upp till 10% och massvis med hårnålar och tvära kurvor. Vid ett tillfälle sköt en kökslåda ut som ett kanonskott och splittrades lite. Chiefen lyckades senare lappa ihop den hjälpligt dock. Vi körde på ganska länge och stannade till slut för natten på ett rest stop i Hurricane, West Virginia, ca kl 1 på natten.

Nu när jag sitter och skriver detta cruisar vi söderut genom Alabama och är på väg till KOA Campground Meridian East/Toomsuba i Mississippi. Vi räknar med att vara framme ca kl 18 och tänker ta en tidigare kväll och ta det lite lugnt. Anledningen till att det blir en camp ground ikväll och inte ett rest stop/Walmart är att färskvattnet är nästan slut och Grey water- samt Black water-tankarna börjar bli fyllda med en massa godsaker, så det är dags att fylla på och tömma.

Nästa morgon startade vi som vanligt med att besöka närmsta Walmart. Denna gång fick vi dock köra ett par kilometer eftersom vi för första gången inte sovit på deras parkering. Jag lyckades äntligen äta en måltid som inte hade bröd som grund, det blev en Subway-sallad och lite yoghurt till frukost. Kaptenen köpte Cap'n Crunch (såklart) och mjölk, medan Chiefen körde grekisk vaniljyoghurt.

Vi var nära att ta en omväg på ett par mil för att ha varit inne i Ohio också men jag missade den avfarten så vi får lämna USA utan att ha besökt Ohio. Vi överlever nog det. I Kentucky handlade det mest om att hitta en KFC så vi kunde känna att vi hade käkat Överstens kyckling på rätt ställe. Det tog ett bra tag innan någon sån restaurang. Jag och Kaptenen hade käkat på KFC nån gång tidigare, jag i Spanien  och Kaptenen i Australien. Båda hade inget vidare minne av upplevelsen och Chiefen hade inte hört något direkt positivt heller. Och mycket riktigt, det var ungefär så risigt som vi kom ihåg det. Plus att till skillnad från nästan alla andra ställen vi varit på så var personalen extremt tråkig och icke-service minded.

Finns inte så mycket att säga om Kentucky och Tennessee. Dessa "flyover states" var mest transportsträcka för oss. Personligen sov jag största delen av Tennessee då jag mådde rätt risigt. Jag hämtade mig dock på kvällen och körde de sista timmarna. En rätt rolig sak var att kl 9 på kvällen var det i princip dagsljus men sen började det skymma, och det fort! Man kunde bokstavligen se hur det blev mörkare och mörkare och efter en kvart-20 minuter så var det kolsvart. Vi svängde förbi Jack Daniel's destilleri och sen skulle vi hitta vårt Walmart för natten. Det hade börjat regna och det tillsammans med mörkret och en imma på utsidan av rutan som vägrade gå bort gjorde att sikten var i princip obefintlig. Det var oerhört skönt när vi äntligen hittade Walmart-affären i Fayetteville, Tennessee, och vi kunde parkera för natten. Vi drack några öl och spelade lite kort.

På morgonen handlade vi frukost samt gummihandskar (vi ska ju som sagt tömma "black water-tanken"...). Vi tankade (vi har hittils tankat ca 124 gallons, nästan ett halvt ton bränsle alltså) och styrde mot Huntsville, Alabama. Där ligger US Space and Rocket Center. Det överträffade klart mina ganska höga förväntningar.

Redan ett par kilometer ifrån ser man Saturn V-raketen som står vid entrén, har för mig den är typ 110 meter hög eller så. Väl där finns flera museum, utställningar och ett par roliga åkattraktioner. Allting är oerhört påkostat och det finns enormt mycket autentiska saker från rymdprogrammet och USAs rakethistoria. Huntsville är känt som "Rocketcity", det var där man bedrev stor del av den raketforskning som låg till grund för de militära raketer och rymdraketer som använts.

Vi åkte space launch ett par gånger, i princip samma attraktion som Katapulten på Grönan samt en G-Force Accelerator som pressar en i 4G, lite synd att golvet inte öppnades under en dock...

Jag var oerhört nöjd med att USSRc var så bra som det var samt att Kaptenen och CHiefen också tyckte det var kul, då det var jag som propsat på att jag ville åka dit.
Vi slängde i oss en burgare på Burger King och fortsatte mot Mississippi.

Vi passerade Birmingham, Alabama för 20 min sen och har väl drygt 1,5 timme kvar till Toomsuba, MS. Där ska det finnas WiFi så vi ska kunna ladda upp lite bilder då.

Americans came to liberate, NOT!

WW2 Memorial i D.C.

Road Force One - inifrån

Ett flertal requests på att få komma in i vårt mobila hem har framkommit. Här är några bilder:

En serie av inlägg... Del 5

Var var jag nånstans? Ja just det, vi skulle åka mot DC. Jag kände mig, efter frukost och allehanda ovan nämnda piller, sprayer och Tibetanska munkhemligheter i bättre skick än jag gjort på kvällen innan. Ingen bakfylla heller, vilket ofta händer mig när jag dricker vid förkylning, vilket får mig att tro att det är en vinnande strategi, även om jag inte alltid blir direkt frisk av det.

Detta medförde att jag tog beslutet att köra, då jag, korrekt visade det sig, räknade med att jag skulle krascha senare mot kvällen. Så jag gav order till maskin om full fart och bad navigatören om en kurs mot Förenta Staternas huvudstad. Inga missöden inträffade och vi anlände runt 11-tiden. Den eviga jakten på parkeringsplats inleddes, vi snurrade några varv runt Capitolium och centralstationen utan lycka men till slut hittade vi en lucka stor nog att klämma oss in i. Däremot så var det inte många centimeter mellan en skylt på trottoaren och vårt bakersta hörn. Vi tjatade till oss att få växla en dollar i en liquor store på hörnet och hade då, tillsammans med all vår växel, tillräckligt för 1,5 timmes parkering.

Vi knatade upp till Capitolium - enorm byggnad och fantastiskt välskött område runt omkring. Pampigt värre och riktigt snyggt. Den plan vi hade var att se Capitolium, Washington Monument, Lincoln Memorial och lite sånt. Kanske ett Smithsonian-museum eller två om vi hann. När vi, efter att ha gått n annan väg tillbaka, kom till bilen hade vi ca 20 min kvar av parkeringen. Vi hade bestämt att försöka åka och parkera närmre Lincoln Memorial då den låg drygt 3 kilometer bort och vi var redan trötta i fötterna, samt att man inte fick parkera mer än två timmar. Sagt och gjort, vi brände över till Constitutional Avenue, som löper parallellt med the National Mall, och körde från ena änden till den andra, man får parkera på stora delar av den och på många sidogator, men det var välfyllt.

Till slut kom vi till slutet och fick köra vidare. Vi bestämde oss för att göra ett försök till och angrep från flanken och hade flyt, på de absolut sista metrarna av en sidogata till Const. Ave. hittade vi en lucka och lyckades baxa bjässen på plats igen. Nästa problem, parkeringsmätaren. Vi hade, efter att ha fått växla på nåder på fyra ställen, fått ihop till 4 dollar i växel- vilket räcker till 2 timmars parkering. Problemet var dock att båda parkeringsmätarna, de använder den äldre (med svenska ögon sett iaf) typen av parkeringsbetalning med en mätare på respektive "plats" längs gatan, problemet var att båda mätarna där vi stod (vi mäter drygt 8 meter...) var trasiga. Vi ringde parkeringsbolaget som gav oss ett ärendenummer att lägga i rutan.

Washington Monument var otroligt. Man har ju sett den stora obelisken i otaliga filmer och TV-serier men det går liksom inte fram hur stor den är. Samma sak gäller hela National Mall och the reflecting pool (som inte innehöll en droppe vatten när vi var där utan var uppgrävd och ska väl antagligen byggas om på nytt, trist att inte få se den. Men, Washingtonmonumentet var som sagt väldigt häftigt att se, väldigt stort på alla ledder. Sen var det bara att knata igen, "gräskullen" det står på är säkert en halv kilometer lång, sen kommer man nästan  fram till var the Reflecting Pool normalt börjar, men först ligger, sedan 2004, ett väldigt pampigt andra världskrigs-monument. Avståndet till Lincoln är knappt en kilometer till sen. Runt omkring där kollade vi på monumenten för Korea- och Vietnamkriget. Även om det känns väldigt turistigt så var det klart värt att åka dit och kolla in de där grejerna, det är verkligen med rätta som de är så berömda och populära besöksmål. Lincoln Memorial var också häftigt att uppleva på plats men, som sagt, det var trist att poolen var uppgrävd för det är ganska pampigt att stå längst upp på trapporna och överblicka the National Mall ända bort till Washingtonmonumentet, 1,3 km bort. När vi senare, efter knappt två timmar kommit tillbaka till bilen så vi på avstånd att vi fått en bot. Vafan, vi trodde ju att vi styrt upp det där med parkeringsbolaget. Det visade sig dock att såna monster som vårt inte får ställa sig på "meter spaces" hur som helst. Motiveringen var helt enkelt "vehicle too large for meter space" eller nåt i den stilen. Det visade sig dock att boten var på $25, något som vi hade kunnat betala i parkeringsavgift om vi blivit ombedda, så det kändes helt lugnt.

De sista 50 metrarna innan vi kom fram till bilen hade vi känt några enstaka droppar i luften, och ett par minuter efter att jag svängt ut på Const. Ave och börjat köra mot Highway 66 västerut, så började det vräka ner. Och då menar jag verkligen VRÄKA, trots en "keps" i form av överhänget (min sovplats nu första veckan) och vindrutetorkarna på max  så gick det knappt att se något genom vindrutan. De bilar som inte hade belysningen påslagen syntes helt enkelt inte förrän de bromsade. Det var dock lite olika vägbyggen och skit, detta i kombination med vädret gjorde att det ganska snabbt bildades köer och farten sjönk till krypfart.

Nu är klockan 10 pm och jag ska nog ta över vid ratten igen och eftersom det är kolsvart ute bjuder inte utsikten till samma inspiration som tidigare. Jag har dock lyckats få er (ni som orkat läsa ända hit) att nästan komma ikapp, klockan är som sagt 10 nu och där vi lämnar de tre vännerna i ovädret är klockan 4 på eftermiddagen.
På återseende.


Detta avslutar serien. Resan fortsätter.

En serie av inlägg... Del 4

Obs, läs del 1,2 & 3 först.

----------------------------------------
Min lilla flaska Sancho börjar ta slut då vi som bekant är två sjuklingar på resan. Mamma - kan du ta reda på om det finns någon kollega till dig längs vår väg som säljer det?
(När jag skrev detta var jag mitt i förkylningen, nu har den nästan gått över så jag behöver nog ingen mer Sancho)

När vi kommit fram till Walmart och Kaptenen gått in och pratat med personalen på Walmart och bett om lov (vilket man alltid måste göra) hade jag hunnit bli ganska onykter. Man är ju inte så tålig när man är förkyld och jag hade ju gått hårt på flaskan för att döva min misär och försöka fördriva det onda med ont! Kaptenen fick iaf till svar att "sure you can stay here, if you park faaar away and  understand that we are not responsible for anything that happens", eller nåt i den stilen. Han tyckte det var ett dåligt tecken hur hårt hon poängterade att de minsann inte tog ansvar för vad som hände (vilket vi ju för oss svenskar känns självklart), medan jag valde att tro att hon bara, typiskt amerikanskt, garderade sig mot eventuella stämningar.

Vi plockade fram våra stolar, hällde upp några större Gin & Tonic och njöt av semestern nån timme.
Allt gick bra under natten, inga incidenter. Vi märkte iofs på morgonen att där vi ställt oss fanns det skyltar som förklarade att just på de raderna av parkeringsrutor gällde "no overnight parking", men de andra två nattgästena, en liten jeep med minst två personer i och en gigantisk RV av busstyp stod också där och det var ju trots allt längst bort från affären. På morgonen köpte jag frukost på Subway inne på Walmart. Priset för en macka ligger på mindre än hälften av vad den kostar i Sverige vilket är mycket trevligt. Förutom frukost inhandlade jag även kontaktlinsvätska så jag kunde ta ur linserna samt mot förkylningen olika piller och en spray.

Nu har jag skrivit i ca 1,5 timnmar, vi håller precis på och parkerar vid en McDonalds så Washington D.C. får avhandlas senare.

45 minuter senare. Vi har ätit och Julius påstående om att McDonalds i USA är generellt godare än i Sverige kan vi bara hålla med om.
Jag har fått mycket undrande blickar från framsätet under tiden jag har skrivit och de har båda sagt att ingen orkar läsa ett så långt inlägg. Det ligger nog mycket i det, vi får se hur det blir med publicerandet av detta, om jag delar upp det eller inte.
Apropå det här med bilder i detta inlägg, nu när vi stannade och käkade så passade vi på att föra över bilder från kamerorna från de senaste två dagarna till datorn och de är 250 stycken som ska sorteras, så det kanske dröjer lite.
-----------------------------------------------
Fortsättning följer...